Var är de nu? Therese Thell Dalin bjuder på en nostalgitripp

Fram med popcornen för en mycket intressant, rolig och härlig intervju! Therese Thell Dalin minns tillbaka och bjuder på fler fina anekdoter!

Namn: Therese Thell Dalin
Klubbar som spelare/ledare: Stigtomta IF och IK Tun
Meriter: Spelade i dåtidens div 2, annars inga större meriter.
År som aktiv i Stigtomta IF: 16 år. Började bollskolan 1984 och runt 2000 slogs vi ihop med IK Tun och då blev jag Tunare.
Position/roll i SIF: Forward, Mittback, Innermittfält

Var någonstans håller du till nuförtiden och på vilket sätt finns fotbollen i ditt liv?
Jag håller till i Nyköping! Har ju blivit IFK:are på äldre dar, eller sedan barnen började spela handboll och fotboll i föreningen. Jag är tränare för min yngsta sons fotbollslag, ett gäng 11-åringar. Väldigt roligt att få följa dem på nära håll! Jag är en av åtta tränare till en trupp på 45 grabbar, ensam morsa i sammanhanget men det går fint.

Det bästa är när vi är ojämnt antal på träningarna, när man ”måste” vara med för att fylla ut! Fortfarande så roligt! Det funkar väl några år till, sen kan jag inte förlita mig på min längd, vikt och list – då kommer jag inte ha något att sätta emot.

För min äldsta son är jag delaktig i Föräldragruppen så vi jagar föräldrar till kioskpass, styr med Bingolotter och ordnar med avslutningar och cuper till grabbarna. Roligt på ett annat sätt och faktiskt inte så jobbigt som det låter. Föräldrarna i laget är vana att vi jagar dem med blåslampa så de anmäler sig rätt flitigt till arbetspassen! Min man är handbollstränare till vår äldsta son, så sport i allmänhet och IFK Nyköping i synnerhet nuförtiden!

Hur skulle du beskriva din egen fotbollskarriär?
Den korta versionen är att jag började i unga år och sen slutade det med trasigt korsband men vill du ha den långa versionen så började jag alltså i SIF:s bollskola. I början fanns inget lag för oss 79:or så jag spelade med syrrans lag (76:orna). Jag och Pernilla Eriksson (född -78) var små, snabba yrväder som spelade forwards och stänkte in mål. Sen startades ett lag för årskullen 79-81, så då bytte jag från 11-manna till 7-manna igen och därefter blev vi en urstark trupp som följdes åt i många år.

Jag spelade för att det var kul och för gemenskapen, så det finns inte så mycket karriär att prata om! När jag bodde i London för studier en kortis så hade Chelsea Ladies ett träningstillfälle som man fick anmäla sig till. Jag och Annelie (Andersson, som också pluggade där på den tiden) åkte dit och testade att träna – mest för att det var en kul grej. Det var fruktansvärt stor skillnad på de som var där, en del dök inte ens upp i fotbollsskor – de kom i kjol och tights och gjorde vad de kunde! Ett par spelare från deras trupp var med på träningen och de var duktiga men det var inte så uppstyrt på damsidan på den tiden. Vi gjorde nog en skaplig träning, det togs en kontakt efteråt men då hade vi redan åkt hem till Sverige. Spelade även i Sörmlandslaget och även om det var en ära, så var det inte det bästa jag visste.

Som 21-åring ådrog jag mig min första korsbandsskada, den första av tre. När jag flera år senare opererade in ett nytt korsband, vågade jag inte spela mer. Jag lade skorna på hyllan som 27-åring eller något sånt. Okej, sen kanske jag köpte nya skor som 37-åring när systrarna Sundqvist kallade in alla damer från olika föreningar, som slutat för mer än 10 år sedan, till träningar på Krikonbacken. I huvudet var vi alla 22 år men i förflyttningarna kunde man nog skönja att vi hade fler år på nacken! Vi fick lägga ned träningarna efter några gånger – många gamla skador slogs upp igen tyvärr. Men ett väldigt roligt initiativ!

Hur minns du tiden i Stigtomta IF? Vilket är ditt bästa minne?
Jag har bara goda minnen från denna härliga klubb. Jag älskade att cykla ned till samlingen på loftet, gå uppför trappen och slänga några ord med de som satt i köket och därefter smita in i omklädningsrummet och tagga för match! Jag jobbade även några veckor på kansliet när några av gubbarna var borta av olika anledningar. Tvätta lagens matchkläder, städa förråden och fördela veckans Bingolotter blev jag som 18-åring helt grym på!

Mitt bästa minne är absolut Gothia Cup 1994. En liten klubb som Stigtomta IF gick obesegrade genom gruppen direkt mot A-slutspel och vann rätt otippat mot alla de stora klubbarna som vi mötte. I semifinalen tog det stopp mot ett hopplockat stadslag från Helsingfors. I andra semifinalen mötte Hammarby ett lag från Taiwan. Det sistnämnda vann hela turneringen i vår årskull. Får man chansen att åka till Gothia Cup – ta den! Vilken fantastisk upplevelse! Att vi också fick chansen att välkomna hem alla hjältar från fotbolls-VM i USA på avslutningskvällen gjorde ju inte saken sämre!

En annan sak som jag minns var när vi vann serien i 4:an och tog oss upp till 3:an med damlaget. Vi hade en tränare, Seth Gustavsson, som tränade oss väl och pratade taktiskt om hur vi skulle vinna serien. Sen hade vi en annan tränare, pappa (Sören), som tränade oss i tankens kraft inför den stora seriefinalen – det lag som vann sista matchen, vann serien. Vi vann med 3-1. Känslan var att vi var ostoppbara – en rätt skön känsla faktiskt, den borde man ha oftare!

Med 16 år i föreningen så har du mött en del filurer. Vilka är de roligaste lagkamraterna du haft och varför?
Systrarna Anna och Elin Nordh (nu heter de Klingemark och Rydberg) livade alltid upp med sitt glada humör och omtänksamhet. Sen var de roliga att spela med såklart.

Kan du leverera en topplista, med motivering, på de tre bästa, eller viktigaste, Stigtomta-profilerna du lirat med?
Då skulle jag säga Elin (som jag nämnde nyss). Hon hade grym teknik och fysik, placerade sig rätt och var alltid på hugget.

Men spontant skulle jag kunna nämna flera lirare i 79-laget som gjorde att vi blev en grym enhet, såsom Annelie (nämnd tidigare), ettrig back som läste spelet hur bra som helst, Sandra Johansson, kämpe, Maria Bjärengren, måltjuv!

Vilken är den bästa tränaren du haft?
Jag gillade kombon av Seth och farsan när vi var ett ungt damlag. När vi sedan spelat i Tun några år fick jag för första gången i livet en tjej som fotbollstränare, Cia Blårand. Det var superkul och jättebra på många sätt. Hon hade en förmåga att få ut det bästa ur varje spelare.

Hur bra koll har du på årets Stigtomta?
Lite koll ändå men det kan nog bli bättre…

Är det omöjligt att vi får se dig i gulsvart igen i någon roll?
Man ska aldrig säga aldrig…

Till sist, vad vill du hälsa till läsarna av denna intervju?
Tack för att du läst så här långt! Är du inte redan involverad i SIF eller annat föreningsliv och har en stund över till traktens ungdomar – tveka inte, gå med. Alla händer behövs – stora som små!

/Johan Wallin

Johan Wallin Lagledare